Spark...
i baken borde jag ha för att jag inte har tagit tag i träningen. Istället tog jag fram sparken och har varit ute på långa turer med hundarna.

Yra är lös på gångvägarna. Tänkte att hon får ta den takt hon vill för när jag sparkar går det undan. Dorran har jag däremot i koppel i hopp om att hon ska vilja DRA sparken så att det går ännu fortare, men det har inte riktigt lossnat ännu.

Börjar med promenad så hundarna får en mjuk uppvärmning och sedan bär det iväg. Både hundarna och jag tycker att det är väldans roligt nerför. Fort och lite spännande. Ska matte stå kvar på sparken och ska vi klara höger kurvan?

Yra följer snällt med. Ibland brevid och vid detta tillfälle lite snett bakom. Jag pinnar förbi folk som Yra inte bryr sig om. Tills vi så for förbi en kille som stod å hejade på oss. Jag for förbi, långt förbi och när jag skulle snegla över axeln för att se om Yra orkade följa med så fick jag titta två ggr. Ingen Yra bakom mig.

Yra satt och hade jätte fin kontakt med killen vi nyss hade farit förbi. Stora fina öronen var så där bakåt böjda. Dom mandelformade ögonen som bedjande sa - Åhhhh ser du inte vad fiiiiiiiiiiiiin jag är?! Skulle du inte vilja ge mig några av dina bullar som du har i den genomskinliga plastpåsen du håller i? Jag kan ta allihopa. På en gång. Jag är ju så gammal och gullig och har så stora fiiiiiina öron. Snnnääälla.

Killen som inte pratade svenska och antagligen just kommit till Söderhamn från varmare ställe var konstigt nog inte hundrädd men väldigt pratglad. Dont worry - No problem - No worry.

Så medans han pratade på satt Yra 1 cm från bullpåsen och då!? skulle jag ropa in Yra för fortsatt färd. HUR lätt är det med en hund som är matglad, som snart är 10 år och gör som hon vill för att hon tycker att hon förtjänar det! Inte lätt kan jag säga.

Det är spännande på våra sparkturer. Snart blir det även spännande på våra träningar. En träning hos Falkeland och en träning i Umeå. Haleludia. Det tar sig.