Tårar av glädje
Ibland blir man glad för det minsta lilla. Som när jag tränade räddning och blev jätte ivrig och glad över att se ett skrotupplag mitt ute i skogen. Eller när man for på E4an och såg grustag med alla tänkbara maskiner skrymslen och vrån. Det var förr i tiden. När Yra var allert och matte inte alltid insåg sina begränsningar.
Idag på promenaden gick jag till ett ställe jag inte hunnit utforska tidigare. Där gick vi, i skogen, hundarna o jag (Janne var på nån veteranbilsträff i Bollnäs).

Jag tänkte på allt mellan himmel o jord och så helt plötsligt hände det!
Jag lyfte på huvudet o i gläntan såg jag vatten, med vass,jättemycket vass. Och då får jag den där känslan, -blir varm i kroppen och det känns som att jag bara vill se mer och lägger upp alla möjliga tänkbara träningsupplägg. Känns bra att den där himlastormande känslan(om man får kalla den så) fortfarande finns kvar, fastän jag har slutat med räddningen. Jag blev bara så glad!
Människor som inte tränar hund måste tro man har någonting löst, men vad gör det! Det är deras förslust.Där blir i alla fall ett bra träningsställe att köra vattendirigeringar i.

Jag har kört några närsöksövningar och har köpt nya bollar i plast som jag tror luktar mindre. Jag la ut 2 tennisbollar och 2 plast och tennisbollarna gick bra att leta reda på, men plastbollarna gick sämre. Trodde jag. Dorran letade o letade och var jätte duktig som höll sig på samma yta hela tiden. Tillslut var jag tvungen att gå fram o se HUR svårt det var och om dom fanns kvar. Då ligger ena bollen helt öppen och nog har Dorran sett den men hon tänkte väl -vart fan är tennisbollarna?!?!

Gjorde om övningen och la in närsökssignalen men inte kom hon in med plastbollen. Hon började i stället lägga på större sökyta! Jag gick fram igen och lyfte upp bollen för att sedan lägga ner den på samma ställe. Gjorde om övningen och hon agerade precis likadant. Ignorerade plastbollen o letade tennisboll. Jag gick tillbaka en 3e ggn. Stoppade in plastbollen i munnen, berömmde, la bollen på backen, gick tillbaka till start och la på närsökssignalen. Då sitter Doris kvar o glor på mig o fattar inte vad hon ska göra! Lägger på närsöket igen och så när hon tveksamt tittar på bollen lägger jag på världens jätte duktigaste hund och hon kommer in, med bollen. Där bryter jag och i morgon kör vi bara med plastbollar på samma ställe. Min lilla gulliga Doris.