Idag har jag packat. Kartongerna tar aldrig slut. Mycket blir det som kastas och som ges bort. Tänker inte så mycket, under tiden jag packar. Jag går som i en bubbla. En skyddad bubbla där ingen ser hur jag mår eller tänker. Tiden mellan packningarna är det KAOS. Både i huset och inom mig. Jag väntar på att det ska vända. Att jag inte känner den där tomheten inom mig, att jag ska kunna se framåt och ta nya tag. Jag tror att den känsla kommer när vi väl är på plats i Norrala. Jag hoppas det i alla fall.